Progress

Att jobba med konstnärliga saker, som till exempel fotografi, gör att man allt som oftast tvingas välja ut "sina bästa verk". Det gäller hemsida, portfolio, bloggande, leveranser osv osv. Till sist sitter man där och tycker inte att en enda bild är bra. På senare tid har jag därför ägnat mig åt ett litet projekt som jag kallar "progress". Eller, projekt och projekt, jag har helt enkelt letat upp bilder från mina tidiga fotodagar, och satt dem bredvid några av mina senare alster för att se om jag har blivit något bättre. Helt plötsligt känns det sjukt skrattretande att jag tvivlat på mig själv.

Jag har fotat sen jag var en sådär tio år. Jag hade min egen lilla 36-bilds-kamera som jag plåtade negativ och dia med. Familjen var tidig med digitalkamera, och tidig med att uppdatera också. Jag har inte riktigt tänkt på att jag faktiskt började fota redan innan jag köpte min Nikon D70S när jag var 16 år. Men jag gjorde ju det. Mina första modeller var trogna, stillasittande och mjuka. Gosedjuren fanns alltid till hands. Hade vi tagit skolfoto så kunde jag ju inte låta dem gå miste om samma upplevelse. Uppradade - ibland i soffan, någon gång på en hög med golvbrädor som råkade ligga utanför mitt rum - fick de le och säga "kamelskit". Gruppfoto och porträtt skulle det va.

Här nedan ser ni ett exempel: mammas före detta nalle Nils. Hon fick honom när hon flyttade hemifrån. När jag var liten gömde jag honom för mina hemska läkare till föräldrar, som självklart var ute efter att sprätta upp hans mage med skalpell. Stackars Nils.
Nu i veckan släpade jag mina stackars gosedjur till skolans studio för att fräscha upp deras portfolio lite. Nils var en av dem som fick nya porträtt, och jag kan göra ett fint inlägg om mitt fotograferandes progress. Den första bilden är tagen 1998 (lägg märke till hur ren och enkel bakgrunden är), den andra femton år senare.