Att jobba med konstnärliga saker, som till exempel fotografi, gör att man allt som oftast tvingas välja ut "sina bästa verk". Det gäller hemsida, portfolio, bloggande, leveranser osv osv. Till sist sitter man där och tycker inte att en enda bild är bra. På senare tid har jag därför ägnat mig åt ett litet projekt som jag kallar "progress". Eller, projekt och projekt, jag har helt enkelt letat upp bilder från mina tidiga fotodagar, och satt dem bredvid några av mina senare alster för att se om jag har blivit något bättre. Helt plötsligt känns det sjukt skrattretande att jag tvivlat på mig själv.

Jag har fotat sen jag var en sådär tio år. Jag hade min egen lilla 36-bilds-kamera som jag plåtade negativ och dia med. Familjen var tidig med digitalkamera, och tidig med att uppdatera också. Jag har inte riktigt tänkt på att jag faktiskt började fota redan innan jag köpte min Nikon D70S när jag var 16 år. Men jag gjorde ju det. Mina första modeller var trogna, stillasittande och mjuka. Gosedjuren fanns alltid till hands. Hade vi tagit skolfoto så kunde jag ju inte låta dem gå miste om samma upplevelse. Uppradade - ibland i soffan, någon gång på en hög med golvbrädor som råkade ligga utanför mitt rum - fick de le och säga "kamelskit". Gruppfoto och porträtt skulle det va.

Här nedan ser ni ett exempel: mammas före detta nalle Nils. Hon fick honom när hon flyttade hemifrån. När jag var liten gömde jag honom för mina hemska läkare till föräldrar, som självklart var ute efter att sprätta upp hans mage med skalpell. Stackars Nils.
Nu i veckan släpade jag mina stackars gosedjur till skolans studio för att fräscha upp deras portfolio lite. Nils var en av dem som fick nya porträtt, och jag kan göra ett fint inlägg om mitt fotograferandes progress. Den första bilden är tagen 1998 (lägg märke till hur ren och enkel bakgrunden är), den andra femton år senare.

Jag kommer på mig själv ibland med att planera blogginlägg som skulle börja med "Jag har ju inte bloggat om XXX än". Om jag skulle blogga om allt jag inte har bloggat om så skulle det svämma över. Det är många år sedan jag var en aktiv bloggare sist nämligen. Och oj vad jag har saknat det. Men jag känner samtidigt att jag måste vänja mig igen, jag måste hitta flytet och ett lagom tidsspann mellan inläggen.

2007 startade jag min första blogg. Ofta blir jag himla sugen att gå in och sträckläsa den, för den handlar om det där året efter studenten. När jag flyttade hemifrån, till ett helt nytt land, bodde med fina människor på andra sidan jorden, fick upp ögonen för foto, hade ups and downs på ett sånt där naivt sätt som jag ibland längtar tillbaka till. När jag kom hem igen kändes det som att den bloggen skulle bevaras som den var och inte fyllas på mer. Sedan dess har jag haft huuuuur många olika bloggar som helst. Renodlade fotobloggar, bloggar tillsammans med andra, projektbloggar osv osv. Inte förrän nu känner jag att jag har hittat rätt igen. Och nu vill jag såklart blogga ikapp allting ni (eventuella) läsare har missat!

Lite planerade inlägg blir det nog de närmaste dagarna. Jag sitter och fixar bilder, går igenom hårddiskar och hittar allt möjligt roligt! Så håll ögonen öppna!

Här kan ni läsa min USA-blogg. (Bläddrade bakåt lite nu när jag skulle hämta länken. Henrik kastade en blick över min axel och konstaterade att jag var lite fjortis. Ja så var det nog.)

Den första bilduppgift vi gjorde på bildjournalistprogrammet hette FFF. Fånga, fängsla, fascinera. En dag bussades vi ut till Birsta (köpcenter utanför Sundsvall). Uppgiften var att hitta en nyhet, ta en bild och skriva en kort bildtext. Vi var ett tjugotal bildjournalister och typ dubbelt så många journalister, så cirkus 60 olika nyheter på ett hyffsat litet område. Jag och Emma bestämde oss snabbt för att dra oss bort från själva affärsområdet, och promenixade upp till Sköns kyrka som ligger på en liten höjd vid sidan om Birsta. Där hittade vi en mamma som var ute på bärjakt med sina barn. Nyhetsvinkeln blev att höstrusket inte bara lockade shoppingsugna till Birsta, utan även andra höstaktiviteter sker där. Ingen Årets bild kanske, men lite outside-of-the-box-tänkande i alla fall. Enligt vår lärare Terje: "en riktig fullTRÄFF".

Många nyhetsbilder har det blivit de här två åren, men den här första kommer nog alltid ha en plats i mitt hjärta.

Det här med tid alltså. Nog får man skylla sig själv att den flyger iväg när man hoppar på vartenda projekt som kommer i ens väg. Nu är första kursen för hösten slut, hemtentan godkändes och vi fick bra respons på vårt teori-PM. Kommunjobbet är avslutat, jag ska lägga upp bilder snart. Körhösten är igång, jag involverar mig så mycket jag orkar. Jag är i slutskedet på ett par projekt och jobb, samt i startgroparna för andra. Mer info om det kommer så fort allt är spikat. Av någon anledning har jag trott mig ha energi och motivation att läsa på dubbel fart resten av hösten, samtidigt som jag jobbar så mycket jag får och driver flertalet egna projekt. Och just det, flyttar också. Jag tror inte jag kommer gå sysslolös i höst.

Jag tror att en av de saker man måste göra när man har mycket omkring sig hela tiden är att ta sig tid att inspireras. För min del handlar det om att läsa och titta på bilder. Läsandet kan ni följa på min andra blogg, Dear Bookshelf, lite av det jag inspireras av inom foto kan ni hitta här. Kolla gärna runt på sidan mer och hitta dina egna favoriter. Jag kan sitta i timmar och förundras över hur mycket duktiga människor det finns.

Vissa beslut känns himla bra att ta. Sundsvall, jag tror vi kommer trivas bra ihop ett tag till.